Datumet säger att en månad redan har gått, en månad full av sorg och saknad. Känns som att tiden har stått still, som att man går runt i en tjock dimma hela dagarna. Livet runtomkring en fortsätter, men jag själv står bara fast på samma punkt. Dagarna går och man gör alla måsten, gör allt man kan för att slippa tänka en stund, men verkligheten kommer alltid ikapp en tillslut.
Tårar blandas med tomhet och även fast det redan är för sent försöker man ändå komma på sätt att ändra på det som skett.
Satt i soffan häromdagen och skrattade åt att Theo retade Andreas. Då tittade Nova på mig och säger att hon inte har sett mig skratta, jag förstod att hon menade på sista tiden och det stämmer, det har inte varit så mycket skratt på sista tiden och det känns orättvist att barnen ska behöva se mig så här och hur mycket man än försöker att dölja det, så märker dom av det ändå.
Även om det känns omöjligt så hoppas jag verkligen att man någongång ska kunna hitta glädjen igen om så bara för en stund. Känna att man faktiskt lever sitt liv igen och inte bara se i kalendern att tiden faktiskt har gått.

Jag saknar dig Magnus!