Idag tyckte Andreas att det var hans tur att få natta barnen. Snäll som jag var gick jag med på detta. Det borde jag inte ha gjort, Andreas somnade, på MIN plats mellan barnen. Detta innebär att jag får ligga i en helt egen säng och försöka sova. Det går mindre bra måste ja säga. Så nu ligger jag här helt ensam och bara hoppas på att Andreas ska vakna så jag får tillbaka min plats och iaf kan få lite sömn inatt.
I morgon är det allt min tur att få natta igen :)

Denna helgen har det vart barnmässan i Karlstad och vi passade på att åka idag så vi skulle kunna se Sean banan. Redan i början av dagen tappade Anna bort Jesper, så dom ropade på henne från informationen. Sen gick vi där inne ett tag tills det var dags är åka till svema bil och kolla på Dolly Style. Sen åkte vi tillbaka till barnmässan för att se på Sean Banan. Påväg mot scenen försvinner Nova så vi gick till informationen och ropade efter henne, men ingen Nova kom. Så där sprang vi runt och letade, det gick så långt att jag ringde dit Andreas. Efter att hon varit borta i typ 40 minuter lyckades jag äntligen ta mig så nära scenen att jag såg henne, längst fram, längst in i hörnet stog hon. Tårarna rann mer än en gång under tiden jag letade, men Nova själv hade inte ens märkt att hon var borta. Hon tänkte bara att jag och Theo ställt oss längre bort.
Hon kom först upp på scenen för att träffa Sean och få autograf iaf, så hon var nöjd.
Sen hade den här mamman haft sitt roliga så vi packade in oss i bilen och åkte hem.

Efter att ha jobbat hela dagen, hämtat barnen och deras kompis från skola och dagis och vart i lekparken lyckades jag idag äntligen ha massa ork kvar till att börja påskpynta och packa ner flera kartonger med leksaker. Att leva i stök med flyttkartonger och säckar är väl inte allt för kul, men va skönt det är när man får bort en massa saker från rummen och äntligen kan se lite skillnad här hemma.

Efter att ha grinat ur mig lite och fått ett sms av min älskade syster har jag äntligen börjat tänka om lite och ser nu verkligen fram emot att få ett eget hus, där vi själva kan skapa ett hem och en trygghet för våra barn, precis som mamma och pappa gjorde med oss och detta hemmet när vi var små.
Sen kommer ju ändå mamma bo här hemma, så det är ju inte så att det försvinner ändå. Så nu taggar vi flytt istället för att tycka synd om oss själva, vi har ju ändå fått chansen att få ett eget hus i det området där vi vill bo och det är ju inte illa pinkat. Så tack Sanna för att du fick mig att vakna upp och inse vilken tur vi faktiskt har.
Jag älskar dig!

Efter mycket om och men har jag nu gått med på att Theo ska få vändas frammåt i bilen. Den var från början tänkt som en födelsedagspresent, men fick bli lite tidigare.
Ni förstår nog varför när man får hem denna coolingen.

Man kan ju inte vänta när man får chansen att sitta under batmans mantel.

Theo har haft lite ont i magen till och från under en period, idag tror jag att jag fick reda på varför. När vi lagt oss för att sova börjar han prata om flytten och att Andreas säger att vi inte ska flytta nått mer sen när vi flyttat in i huset. Jag sa att jag hoppas de blir så, men de gjorde inte Theo, för han vill ju flytta hem igen sen. För det är ju det här som är hemma, det enda hemmet han kommer ihåg och här han vill bo. Så där låg vi och kramades och pratade och jag försökte förklara att vi ska göra allt vi kan för att det nya huset ska kännas som hemma. Att vi skulle göra ordning hans rum så de va fint redan innan vi flyttade in. När vi pratade om hur han ville ha de ville han ha de precis som här först, sen kom han på att han bara ville ha hyllor och trettio leksaker, resten skulle vi slänga. Tycker så synd om honom och vad gör man om han har rätt, om huset aldrig blir hemma? Det här huset har ju alltid vart hemma för mig också och jag kan inte minnas att jag känt att jag var hemma dom få åren jag inte bodde här. Nu är det bara att hoppas och tro att det blir bra när vi väl har kommit dit, huvudsaken är ju ändå är vi får va tillsammans.

Nu vet den där känslan när man först får telefonen tappad i toan och sen köper en ny telefon och tänker att det här ska nog gå bra så vi skiter i försäkring för att de lär ju inte hända igen. Har telefonen några månader och sen tappar den nya i snön så den inte längre går att ringa med.
Den känslan är väldigt skön just nu. Jag är inte alls bitter på skittelefoner. Så nu behöver jag tydligen köpa tredje telefonen på lite drygt ett halvår. Eller så ger jag upp och inser att jag inte borde äga någon mobil längre.
Nån som känner dig manad att köpa en ny mobil åt mig?